Vändpunkten blev löpning, löpning och mera löpning. Efter att ha tränat och ätit bort 25 kg så tappade jag något av motivationen. Jag drogs även med en del skadeproblem. Jag behövde springa mindre för att slita mindre på kroppen.
Skadorna ja... Har blivit behandlad för stressfraktur i högra vristen, hälsporre i högra foten samt diffusa muskelkramper i vänstra vaden mot skenbenet. Jag har fått massage, elbehandling samt tryckvågsbehandling eller sk. Shockwave Treatment mot mina skador.
Jag började hur som helst gruppträna på SATS Marievik, något jag fortfarande älskar men jag ville fortfarande delta i tävlingar. Jag beslöt mig för att testa en stor dos Spinning/Cycling samt en del Core och styrketräning och endast springa ett enda långlopp under helgen hur nu det skulle gå.
Anno 2011... och dags för nya lopp, nämligen Stockholm Marathon. Under 2010 fick jag kraftiga smärtor i ett muskelfäste i vänstra benet där vaden fäster vid knäts utsida. Förstår ni vad jag menar?
Detta hände ute på Djurgården med 19 km kvar eller något i den stilen.
Dags för Marathon 2011 med nya träningsupplägget. Allt känns toppen trots minimal löpträning och jag springer första varvet och passerar stadion ut mot Djurgården på andra varvet. Gud vad det känns bra. Några släktingar hejar på mig vid Radiohuset och jag springer på men ute på Djurgården sticker det till lite på utsidan av knät. Ett så litet, litet stick... knappt märkbart men jag inser direkt att det är kört!!!
Mycket riktigt, det går hyggligt och jag passerar 23 km men nu slår det till med full kraft på nästa samma ställe på banan som förra året. Det är grymt och jag vill knappt tro att det är sant. Det är 18-19 km kvar och jag borde kliva av men jag vägrar ge upp. Det kanske ger med sig?
Jag springer vidare med smärtor och försöker springa på fotens utsida... byta löpsteg... allt möjligt och smärtan ger med sig något men jag inser att så fort jag försöker öka tempo så smäller det till igen och det är svårt att böja benet.
2010 blev en flopp och 2009 ställde jag inte upp så jag bara ska i mål. Jag biter ihop och har tur. Farthållarna, ni vet de där killarna och tjejerna med flaggor på ryggen är fortfarande precis framför mig och jag bestämmer mig för att ta rygg och det fungerar.
Jag tänker inte beskriva hela loppet men jag hänger på dessa farthållare och lider... verkligen lider av smärtorna. Visst, det vore bättre att kliva av men jag kan inte förmå mig att göra det och tempot är fortfarande bra.
Jag lämnar till slut farthållarna bakom mig när det är 2 km kvar. De ropar uppmuntrande: "Ös på nu, du är nästan i mål!". Jag matar på trots smärtorna och kommer in på Stadion och ser publiken och gör som jag alltid gör... ett varv inne på arenan i mycket högt tempo. Hur kommer det sig förresten att man alltid har den där extra kraften kvar?
Jag går i mål på 3:45 och inser att jag har krossat mitt tidigare personbästa med 45 minuter. Senare kommer jag att krossa mitt personbästa i Stockholm Halvmaraton och vad vill jag ha sagt med det? Jo, det går att förbättra sin löpning med minimal löpträning.... i alla fall för mig!
Några avslutande rader... jag hade inte sprungit ett löpsteg på 7 månader och tänkte att det väl var dags ändå. Snörade på mig skorna och sprang 6.3 km och fick otroligt ont i vaderna. Någon dag senare sprang jag en kortis på 5 km, sedan 12 km och skulle i Söndags ut och springa 10 km men kände mig pigg och sprang 18.42 km på 1:31:19, dvs en snittfart på 4:57 min/km.
Men hallå... okej, jag är ingen världslöpare men hur är det möjligt? Ingen löpträning på 7 månader och allt bara fungerade. Efter 16 km så insåg jag att jag knappt var flåsig och skulle komma ner i vilopuls blixtsnabb.
Okej, det är bara att inse... jag är en löpare. Är du?
Vill du läsa mer:
Stockholm Marathon
Stockholm Halvmarathon
SATS
